Visst har vi föräldrar ibland dåligt samvete? Eller…alldeles för ofta.
Om vi tittar närmare på det så kan det vara för allt och ingenting. Som om vi har gjort det till vår uppgift att lida, så fort vi tar ett andetag i olika situationer: Borde jag ha gjort det här…Jag kanske inte borde ha sagt så…Usch, vilken dålig förälder jag är…
Gör inte vi föräldrar ändå så gott vi bara kan? Utgår inte vi ifrån de verktygen vi har fått med oss på vår resa för att göra resan för våra barn något enklare? Kan det inte vara så att vi faktiskt inte behöver veta och göra allting rätt precis från första början?
Mitt barn är min inspirationskälla. Mitt barn ifrågasätter och får mig att tänka om. Mitt barn är egentligen min bästa lärare! Men då måste jag ta mig tid att lyssna på henne. När hon vill, och inte när jag känner för det. På hennes nivå, och inte genom en massa vuxensnack, förmaningar och krav.
Ja, ja…jobba, laga mat, handla…en massa måsten. Varför inte lägga till ”växa med min unge”? Vad skulle vi kunna förlora på det?
