Inte så konstigt

Sedan barnsben har jag känt av och varit med om paranormala fenomen. Det har kunnat vara allt ifrån att jag har känt mig iakttagen till att dörrklockan kunde ringa helt utan anledning.

Igår mediterade jag, och då kom det fram en ruskig upplevelse som jag fick vara med om i vuxenålder:

Jag har flyttat mycket under mitt liv, både som barn och vuxen. Det har varit till och från olika länder, men även inom samma område i Stockholm. Under dessa perioder har jag blivit mer och mer varse om att saker och ting följer efter en, oavsett om man bor själv, med sin familj, flyttar tvärs över jordklotet eller befinner sig i sin underbara lägenhet söder om Söder…

En sak som jag inte kunde komma över var att det alltid hände något väldigt specifikt, så fort jag öppnade dörren till gästtoaletten eller tog undan vårt duschdraperi. Det spelade ingen roll vilken plats jag befann mig på de senaste åren. VARJE gång fick jag se en man hängandes från taket. Det skrämde självklart livet ur mig, och jag kunde gå eller till och med springa därifrån i total skräck! Att se en man, som verkade ha tagit livet av sig, var INTE roligt! Det hände om och om igen, och jag bad den här mannen att inte visa sig på det sättet. Det pågick tills jag kunde fråga ett medium varför han visade sig så…

bloggbild elodie

Mediet frågade mig: ”Vem känner du som har tagit livet av sig genom hängning?” Då föll det på plats: Det var en kär skolkompis från gymnasietiden som tyvärr hade valt att avsluta sitt eget liv. Han ville få kontakt och kanske inte visste något bättre sätt att kommunicera det. Så fort jag insåg att det måste vara han försvann dessa syner. Han kände sig bekräftad och jag kunde äntligen kommunicera och ta del av hans tankar och känslor på en annan nivå. Vilken lättnad!

Det fick mig att undra vad våra barn egentligen får se…Att det kanske inte är så konstigt att de är rädda och inte vill ha med saker och ting att göra. Att det inte är så märkvärdigt att de kan bli rädda och får mardrömmar. Vi får inte glömma att bortgångna själar kanske inte har lärt sig riktigt ännu hur man lättast och enklast kommunicerar. Att det måste få ta sin tid och att de måste kunna pröva sig fram.

Att ha överseende – både gentemot de som försöker ta kontakt och barnen som tar emot och reagerar. Jag menar: Om inte ens jag som vuxen kunde hitta ett ”moget” sätt att reagera på, hur kan jag då förvänta mig det av mitt barn?!?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s