Besökaren

Den här måndagen var sonen krasslig och jag var hemma för att ta hand om honom. Har han inte hög feber brukar han ändå få följa med ut på en långsam promenad med hundarna mitt på dagen så han får lite frisk luft när de ändå ska rastas.

Vi höll på att klä på oss ytterkläderna för att gå ut och sonen satt i trappan i vardagsrummet när jag satte på honom skorna.

”Var är pappa?” sa han och tittade frågande på mig.
”Han jobbar ju.” svarade jag.
Sonen såg lite förvirrad ut först och tittade sig runt i vardagsrummet igen:
”Jag såg honom ju där nyss! Han kom därifrån och gick in i köket!”, sa sonen och pekade bestämt. ”Han måste ha gömt sig.”
”Men älskling, pappa är på jobbet. Skulle han ha kommit hem och gått in så skulle vi ju ha sett det.”
”Gå in och titta i köket då, han gick ju precis här!” sa sonen lite irriterat och pekade igen. ”Jag såg honom ju!”
Trots att jag var helt säker på att min man inte hade kommit hem, så gick jag och tittade noggrant överallt på nedre våningen i vårt lilla hus och avslutade rundan i köket. Därefter gick jag tillbaka till sonen och berättade att jag inte hade sett hans pappa någonstans.

spirit-2304469_1280Jag frågade om han var säker på att det var hans pappa han såg och sonen svarade att det såg ut som honom i alla fall och att han hade samma frisyr.

Jag sa till sonen att jag självklart tror på att han såg någon, antingen det var hans pappa eller inte, men att det inte var någon som jag kunde se i alla fall. ”Men det kan ju vara så att det är någon som du kan se, som inte jag kan se.” sa jag.

Sonen blundade en kort stund och såg besvärad ut:
”Åh, jag tycker att det är läskigt! Jag vill inte drömma sådär igen!”
”Jag tror inte att du drömde vännen, du är ju vaken.
”Man kan faktiskt drömma fast man är vaken!”
”Det kanske man kan.”, sa jag. ”Vem tror du själv att det var som var här?”
”Farfar”.
Sonen beskrev mannen igen och sa på nytt att han hade samma frisyr som hans pappa och lade till att mannen som var här inte hade skägg och mustasch. Han funderade lite till och sa även att han trodde att mannen nog kunde ha varit lite kortare än hans pappa är.

Jag föreslog att vi skulle ringa till hans pappa och berätta att farfar hade varit här på besök, vilket sonen tyckte var en bra idé och han sken upp och blev på bättre humör.

Jag sa till sonen att jag förstår att det kan kännas lite läskigt och att det är ok att känna så. Samtidigt så sa jag att om det var hans farfar så är han bara här för att han bryr sig om oss och vill se till att vi har det bra, så att han egentligen inte behöver vara rädd.

Senare under dagen dubbelkollade jag beskrivningen av besökaren med min man och den stämde tydligen ganska bra på sonens farfar, som inte ens jag har träffat.

heart-3146290_640Under kvällen försökte jag ställa ett par frågor till sonen om besöket vi hade haft tidigare på dagen, men han tyckte att det var färdigpratat om den saken och framförde utan krusiduller att jag var tjatig, vilket jag absolut inte tycker att man ska vara när det gäller dessa frågor, så jag fick snällt lägga band på min nyfikenhet.

Om det var sonens farfar eller någon annan besökare får vara osagt, men känslan jag fick var bra och sonen verkade inte känna obehag av händelsen efteråt och det är det viktigaste.

 

­­­Eva Storgaard

Annonser

En reaktion på ”Besökaren

  1. Tack för din berättelse ! Att bemöta barnen med förståelse och få en förklaring är viktigt , Undrar vad farfar ville, Fint när dom tittar till oss från andra sidan ibland .Barnens farmor kom ofta och tittade till barnen under skoltiden när det var något som behövde redas ut ! Ha det fint ! Mvh Anneli

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s