Min kompis Anton

sleeping-child-812181_1280Sonens djupaste tankar dyker nästan alltid upp när det är dags att sova. Den här kvällen var det återigen en sådan kväll, när tankar och känslor om döden blev till ord.

Temat som nästan alltid återkommer är rädslan för att hans pappa och jag ska dö och frågor om när det kommer att ske och han uttrycker varje gång att han inte vill förlora oss och berättar hur ledsen han kommer att bli.

Detta är säkert en gemensam rädsla som dyker upp hos de flesta barn ibland, men inte är mindre viktig att prata om för det. Sonen var orolig och fällde några tårar medan vi pratade och han kunde inte sova.

Han berättade istället att hans kompis Antons föräldrar hette Mimmo och Kaya (med reservation för stavningen) ”Kaya är ett fint namn eller hur?” sa sonen och log. Därefter sa han att Anton var död. Jag blev lite förbryllad och frågade om han hade träffat Anton före han dog eller efter… Jag fick till svar att de hade träffats precis innan Anton dog och att de hade hunnit prata lite grann med varandra då.

Sonen berättade att Anton hade bott i ett annat land, i Tyskland, och att han där hade gått ner i ett vatten av någon anledning. När han väl var nere i vattnet, så gick det inte att komma upp för kanterna igen. Anton kunde inte simma, så han drunknade. Han blev 101 år, berättade sonen.

Sonen, som precis har börjat sitt sjätte år i detta liv, började prata om sin kompis Anton. Han förklarade att det inte var hans ”vanliga” kompis Anton, utan en annan som jag inte känner. Jag undrade om det var någon på förskolan, vilket han dementerade.

say-goodbye-2890801_1920

Vidare berättade han att Anton har pratat med honom även efter han dog och benämnde honom då och då som ”min kompis Anton”. När han pratade om Anton, och Antons död, så var det med ett lugn i rösten och utan sorg i ögonen.

Jag frågade igen om Anton hade levt i Tyskland eller om han även hade bott här i Sverige, men då sa sonen att han inte ville prata mer. Han var trött och hade bestämt sig för att sova.

Efter samtalet om Anton så hade sonen fått ro igen. I början av kvällen hade han varit ledsen och orolig och frågat så mycket om vår död, men nu verkade han harmonisk och somnade också väldigt snabbt.

Vem Anton än är eller var, så fick denna stund min son att må bättre genom att få ventilera och dela med sig av sin berättelse om hans kompis Anton. Det var det viktigaste för mig.

Jag försökte ställa ett par frågor morgonen därpå om Anton. Då tittade sonen mig allvarligt i ögonen, han tog tag i min ena arm och sa: ”Vi behöver inte prata mer om det nu.” Jag var fortfarande nyfiken och ville gärna ha mera information, men jag ville inte pressa honom mera. Hans kompis Anton får förbli ett mysterium, men jag är tacksam att han genom berättelsen fick min son att slappna av och kunna somna igår kväll.

 

 

Eva Storgaard

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s