Barn

Vilken gåva att få umgås med dem.
Vilken glädje och samtidigt en utmaning att vara den förebild man önskar kunna vara!
Än en gång hittade jag ett väldigt välgenomtänkt brev, som min dotter till och med lämnade på köksbordet. Då är det dödsallvar, vet ni!
bloggbildnr2Brevet beskriver hennes rumsregler:

  1. Du måste ge mig godis innan du kommer in i mitt rum.
  2. Du får inte röra min gitarr eller mitt trumset utan tillåtelse.
  3. Du måste knacka innan du kommer in.
  4. Du får inte äta något i mitt rum, eftersom att det smular för mycket. Eller så tappar du det du äter.
  5. Du får absolut inte äta choklad i mitt rum. För att om du tappar chokladen så kan chokladen smälta.

Undrar vilken familjemedlem hon kanaliserade där…

Varifrån får vi våra regler och varför tror vi så starkt på dem?

Jag började plötsligt minnas olika frågor som min dotter har ställt genom åren:
– Varför måste barnet sova ensamt men föräldrarna sover ihop?
– Hur kommer det sig att tjejer ska gilla rosa och killar blått?
– Vem har bestämt att tjejer ska få mens, men killar slipper?
– Varför bara äta godis på en lördag?

Jaaaa, du…

Jag minns att jag som barn alldeles för sällan ifrågasatte saker och ting. Inte för att det inte fanns en massa frågetecken inom mig, utan för att jag var för rädd för reaktionen. Vissa saker var som de var, och det fick jag helt enkelt acceptera. Ville inte föräldrarna ta sig tid, orkade de inte eller hade de för många egna bekymmer? Först nu ger jag mig själv möjlighet att tänka om. Först nu, som mamma, ger jag mig själv tillåtelse att ifrågasätta och göra om min världsbild så att jag kan vara öppen och tillgänglig.bloggbild3

Två gånger per månad hoppar jag in på en föreläsning som gäller förebyggande arbete inom ämnet ANDT (alkohol, narkotika, doping och tobak). Där jobbar vi med åk 7 i olika skolor i området. De får höra två föreläsningar om temat (en livshistoria och en mer faktabaserad del), får göra utvärderingar, en drogvaneundersökning och värderingsövningar kring ämnet. På kvällen är det dags för deras föräldrar att lyssna på samma föreläsningar och ta del av några resultat gällande reflektioner och övningar under dagen. Att ha fått höra samma information som sina barn är alltid väldigt uppskattat. Det ger en grund att jobba vidare på. Det ger möjlighet att öppna för en dialog och visa ett engagemang och en närvaro. Ett barn vill bli sett, vill tillhöra, känna samhörighet. Det är bara vi vuxna som kan öppna denna dörr och skapa en trygghet. Tänk så mycket oro, ångest och förvirring vi kan undvika genom att tillåta en öppen dialog och faktiskt erkänna att vi också kan göra fel ibland.

Barn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s