Lavaspöket

 

På juldagen tog femårige sonen och jag en lång skogspromenad med hundarna. När vi hade kommit en bit in i skogen så sa han, men engagemang i rösten och lysande ögon:

”När pappa och jag gick här en gång, så såg jag ett spöke där borta!” Sonen pekade ivrigt och ler med hela ansiktet. Han fortsatte: ”Det var inte ett spöke som farmor och farfar, utan att riktigt spöke!” Jag undrade vad det var för spöke och han berättade då att det var ett lavaspöke, som var gjort av lava och var farligt.glowing-abstract-2746242_1920

Jag funderade lite på hur jag skulle bemöta informationen på bästa sätt. Jag bad sonen berätta mera och ställde frågor om hur lavaspöket såg ut, utan att säga så mycket om vad jag själv trodde om saken.

Sonen berättade om lavaspöket. Det hade ögon av lava, ja hela spöket var av lava. Det var högre än en gravsten (!) och försökte döda honom och pappa… Han verkade dock inte rädd när han berättade, utan jag fick intryck av att han kände det som om han och hans pappa klarade av det bra och att det mest var lite spännande, så jag lyssnade intresserat och svarade lite odramatiskt med ett leende att det var skönt att det gick bra.

Sonen berättade att spöket hade börjat ”boxas” med både honom och hans pappa, men att de hade klarat av spöket så det försvann. Där såg jag min chans och sa att det oftast inte brukar finnas så många spöken som inte är snälla, men att det är helt rätt inställning av honom att han inte ska vara rädd och att han klarar av situationen.

Själv tror jag väl kanske inte så mycket på lavaspöken, men delvis på grund av min utbildning i hypnos så tänkte jag att denna berättelse även skulle kunna komma ifrån hans undermedvetna och att den behövde komma ut. Precis som tidigare-liv-terapi som även används av många terapeuter som inte tror på tidigare liv, som ändå använder sig av terapin, för att den fungerar helt enkelt. Kanske är det någon rädsla han har? Eller bara en fantasi. Kanske finns det lavaspöken på riktigt? Oavsett så ska han få berätta och jag vill vara den som lyssnar i alla lägen.

Den här dagen hade min son i sin berättelse delat med sig av något som han tyckte var lite läskigt, men spännande och han fick vara hjälten i sin berättelse. Han växte – nästan även fysiskt – när han berättade om lavaspöket som han hade klarat av.

Han intygade trovärdigt att hans pappa också hade sett spöket, men var inte så pigg på att vi skulle prata om det med honom när vi kom hem. Det spelar ingen roll, han fick släppa ut känslorna till ytan som hans berättelse fick frram. Han fick även vara hjälte och det var det viktiga.

 

Eva Storgaard

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s