Den gamla kostigen-Gästblogg

En härlig vinterdag var sonen och jag ute på promenad med hundarna. Vi går oftast samma vända här ute på landet och har inga nya vägar att prova. Innan vi kom ut ur vårt lilla område stannar sonen framför en av grannarnas hus:

”Mamma, vet du… För hundra år sedan så gick inte vägen här där vi går nu, den svängde där!” Han pekade en bit bort.
”Nähä, hur gick vägen då, då?”
”Då svängde den in där borta vid granen!” sa sonen och pekade.
”Jaså, det hade jag ingen aning om.” svarade jag. ”Har pappa berättat det för dig?”
”Nej.”
”Hur vet du det då vännen?”
”Jag bara vet.”

forest-2558074_1920

När vi kom hem från promenaden berättade sonen samma sak för sin pappa, som såg lite fundersam ut och sa efter några sekunders funderande:

”Det har du ju rätt i, det gick en kostig där för många, många år sedan”.
”Har du berättat om den för honom?” undrade jag.
”Nej…”

Där lämnade han oss förundrade igen, på ett bra sätt. På ett mysigt sätt som lämnar ett leende kvar på läpparna. Hur visste han om den gamla kostigen? Är det hans intuition som talar? Har någon granne som känner till den gamla kostigen ha berättat om den för vår femåring när vi inte har hört det..? Ser han något som vi inte ser? Att han bara skulle ha hittat på och lyckats chansa rätt på en sådan sak verkar hur som helst inte rimligt.

Oavsett hur sonen har fått veta var den gamla kostigen gick så tänker vi inte vifta bort det. Även om han skulle ha fantiserat, chansat och haft tur, så ger vi honom självklart den respekten att visa honom att vi tror på det han säger. Om han har fått veta det på något annat sätt, så är det så. Vi lär inte få veta hur gissar jag.

Vi behöver inte tala om att vi vet bäst, vi behöver inte alltid kunna förklara allt som händer eller allt vi eller barnen känner. Ofta räcker det med att ta sig tid att lyssna och att visa respekt för det som blir sagt. Att bli trodd på och bli respekterad, men framför allt att inte bli dömd.

Eva Storgaard

Annonser

En reaktion på ”Den gamla kostigen-Gästblogg

  1. En tänkvärd berättelse ! Ja ibland vet barnen och det är viktigt att lyssna och ta in som vuxen ! När min mamma var 4år ca skulle hon med mormor besöka en grav för att lämna blommor där . Ingen hade varit där utav dom förut Mamma sprang iväg och sa jag vet vart den är och springer dit på rätt plats ? ..Mycket förvånade blev dom .. Kram Anneli

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s