Okloka vuxna – Gästblogg

Självförtroendet hos barn börjar förr eller senare att brytas ner och inte sällan är det tack vare oss okloka vuxna det händer… Jag vet att ordet ”oklok” inte är korrekt enligt Svenska Akademins ordlista, men på något sätt speglar det ordet bäst vad jag känner för oss vuxna ibland. Jag vill undvika att kalla oss dumma då det är ett ord jag helst inte tar i min mun av flera skäl. Jag vill inte heller kalla oss elaka, då jag ofta tror att vårt agerande sker omedvetet. Vi gör vårt bästa, även om jag önskar att vi alltid vore kloka, speciellt det gäller våra barn och därför blir vi enligt mig helt enkelt okloka när vi inte lyckas så bra med det.

Är det inte vi vuxna som säger något ogenomtänkt, så får barnen höra någon ogenomtänkt av ett annat barn – som har hört det av en vuxen…

Detta är ofrånkomligt. Och det går aldrig någonsin att skylla på barnen, för någonstans har något barn lärt sig orden eller beteendet från en vuxen. Det är alltid på grund av oss på något sätt.

 

I efterhand har jag försökt ”fostra” mina egna föräldrar, framför allt i hur jag vill att min son ska uppfostras. Mina föräldrar är nästan de enda barnvakter vi har och de har trots allt präglat mig en hel del. Därför känns det viktigt att de vet vad vi har för värderingar och hur vi vill att sonen ska, eller egentligen inte ska, präglas.

Sonens morfar, min egen pappa, har alltid haft en mindre god vana att gärna tala om att jag är dålig på saker, vilket tyvärr har påverkat mig en hel del i livet. Han menade säkerligen inget illa med det när han sa det och kanske trodde han att jag skulle bli peppad ibland och tänka att ”jag ska minsann visa honom”, men jag tror inte att negativa ord fungerar så. Inte på mig i alla fall.

 

shame-799097_640

Som liten fick jag höra från flera håll att jag inte dög, att jag inte kunde och att jag inte klarade av det jag försökte mig på. Fortfarande idag gör det att jag ofta blir rädd att misslyckas när jag ska göra något och att jag sällan har självförtroendet att bara tänka att jag kommer att klara det jag ska ta mig för. Som tur är så har jag ofta ändå modet att utmana mig själv när jag får chansen och de gånger det slutar bra så är det givetvis stärkande. Inget ont som inte för något gott med sig.

Hur som helst hade jag bestämt mig för att skydda min son så gott det går från att tidigt präglas av känslan att inte klara av saker – att vara dålig. När jag första gången hörde hans morfar säga till honom: ”Du är visst inte så bra på det där!” så blev jag riktigt upprörd, men jag försökte ändå – återigen – att få fram mitt viktiga budskap om att han aldrig någonsin ska säga till min son att han är dålig eller ”inte så bra på” något!

Varför ska någon ens värdera det barn gör? Varför kan det inte vara gott nog att ett barn vill prova? Eller bara göra något för att barnet helt bara tycker att det är roligt? Varför ska barn få ”betyg” av vuxna som faktiskt inte har mandat att sätta betyg på det de gör eller är. Jag har inte ens mandat att sätta betyg på in egen son.

”Säg aldrig så igen!” sa jag till min gamle far. Men det gjorde han. Det är svårt att lära en gammal hund att sitta.

drawing-428383_1280

Nu på morgonen tog sonen fram papper och kritor och satt och ritade olika fordon. Fordon är det bästa han vet och han målade två bilar som regnbågar och en bil som en sol, sa han. Underbart! Efter en stund kom han ut från sitt rum med bilder på två tåg han hade gjort och var lite bekymrad. Det ena tåget hade han inte ritat färdigt. Han sa: ”Jag är dålig på att rita tåg, mamma!” Han gick även till sin pappa, som om att det var viktigt att få ventilera sin känsla mer än en gång: ”Jag är dålig på att rita tåg, pappa!”

Jag svarade: ”Vännen, vissa saker kan man tycka är svårare att göra än andra, men det är jättebra att du provar. Det är inte viktigt att det blir så perfekt, det viktiga är att det är roligt. Och vet du, vissa saker kan bli ännu roligare om man tycker att det är svårt i början och så tränar man flera gånger och sen kanske det går ännu bättre och då blir man glad. Det vore ju inte kul om allt var jättelätt första gången man provar, eller hur?” Sonen log.

Efter en stund när vi hade pratat om annat ett tag så frågade jag vad han hade fått de där tokigheterna ifrån, att han var dålig på saker. Jag påpekade igen att det inte är viktigt om man är dålig eller är bra på saker och förklarade att alla är olika bra på olika saker helt enkelt. Sonen sa mycket riktigt att källan till detta var hans morfar.

Jag förstår att detta är ett omedvetet beteende hans morfar har mot honom och som han hade även mot mig när jag var liten, men därför är det viktigt att vi okloka vuxna vågar titta oss i spegeln och helt enkelt förstå att vi inte är så kloka jämt och att vi inte behöver döma och bedöma allt våra barn gör. Låt barn ha roligt, vara sig själva och bara vara barn! Hämma dem inte på något sätt om det går att låta bli.

Självklart tittar de flesta av oss vår spegelbild då och då och inser att vi inte är perfekta och det är såklart ok även för oss. Min poäng är dock att det är viktigt att just titta sig i spegeln ibland och försöka se vad som är bra och förbättra det som går, men framför allt försöka att inte prägla barnen på ett negativt sätt. Vi behöver inte heller konstant ”ta ner dem på jorden” gällande deras självförtroende eller tala om för dem vad som är ”rätt” eller inte gällande vad de ser eller tror sig se. Låt deras sinnen vara öppna och låt deras fantasi och glädje flöda, utan att döma dem. Uppmuntra! Inspirera! Peppa!

soap-bubble-2653301_1280

När sonen väckte mig på morgonen idag sa han lugnt, genuint och trovärdigt: ”Mamma, det var en så här stor bubbla inne i mitt rum nyss!” Han höll upp både händer och armar i luften och visade en så stor bubbla han kunde. ”En bubbla? Vadå för bubbla?” frågade jag. ”Det var som en såpbubbla! Den flög i luften på mitt rum, sen smällde den mot mattan och gick sönder.” ”Jaha, vet du var bubblan kom ifrån?” undrade jag. ”Jag vet inte.” ”Var den fin?” ”Ja!” sa sonen. ”Vad bra!” sa jag. Sedan pratade vi inte mer om det då han inte verkade ha mer att säga.

 

Jag ställde frågor för att jag var nyfiken och han uppskattar när jag är intresserad. Sedan tycker jag att jag inte ska döma eller bedöma det han har sagt. Jag försöker att inte vara oklok, men det är inte alltid så lätt. Jag tränar på det varje dag.

Han är min bästa lärare.

 

Eva Storgaard

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s