Så vi kan dö tillsammans-Gästblogg

En söndag i juli ströddes en väns aska ut över havet. Han var nybliven pappa och skulle snart gifta sig och äntligen flytta tillbaka till sitt hemland tillsammans med familjen. Jag tror ju att det finns en högre mening med det mesta som sker, men ibland är det svårt att tänka så. Särskilt när en alldeles ung man lämnar kvar sin blivande fru och bara några dagar gamla dotter och alla planer de hade i livet…
kumamoto-542410_1920
Jag hörde min snart femårige son inne i vardagsrummet som plötsligt ropade min avlidne väns namn flera gånger (hans namn är inte svenskt och jag har inte sagt det till sonen). Jag dubbelkollade att jag verkligen hade uppfattat det rätt och undrade sedan varför sonen ropade hans namn. ”Han är här!” svarade sonen glatt…
På eftermiddagen satte han sig i mitt knä och sa: ”Mamma, när du ska dö, då kramar jag dig såhär och så vi kan dö tillsammans båda två, så behöver vi inte bli ensamma.” Jag sa till honom att jag faktiskt inte hoppas att det blir så, för det är som det ska vara om jag dör före honom eftersom jag är mycket äldre och att det oftast brukar bli så.
Samma kväll när jag nattade sonen sa han plötsligt med panik i ögonen: ”Jag vill inte att du ska dö, mamma!” ”Jag förstår att det känns jobbigt älskling, jag blir också ledsen när jag tänker på att min mamma och pappa kommer att dö en dag.” Sonen: ”Jag kommer att bli alldeles ensam då och jag kommer att sakna dig jättemycket!” Jag sa att jag förstår hur han känner, men påminde honom även om att hans egen pappa inte har sina föräldrar kvar, men att han har oss och därför inte är ensam. Sonen fortsatte: ”Jag hoppas verkligen att jag får barn, annars kommer jag att bli alldeles ensam!” ”Annars har du säkert vänner och kanske en fru” svarade jag. Sonen: ”Man kan faktiskt dö när man är 42 år också!” (Jag är 42 år.) ”Ja det kan man, om man t ex är med om en olycka eller blir väldigt sjuk. Din farmor och farfar blev ju väldigt sjuka. Vi får hoppas att pappa och jag lever länge och blir friska och gamla så vi får vara tillsammans så länge som möjligt.”
Kvällen efter började sonen snyfta igen när han låg i sin säng och det var dags att sova. ”Mamma, jag vill inte att du ska dö, aldrig nå’nsin! Jag vill inte att du ska dö på jättejättejättejättejättejättejättejättelänge… När du sen ska dö, då kommer jag att sitta i ditt knä så vi kan dö tillsammans, samtidigt…” Jag sa till honom igen att jag inte hoppas att det blir så och påminde honom om att han kanske har fru och barn då och att hans barn kanske kommer att känna som honom, att de inte vill bli ensamma och inte vill vara utan honom. Sonen tystnade en kort stund och sa sedan: ”Jag hoppas verkligen att jag får barn, annars blir jag alldeles ensam!

hand-505277_1920
Sonen har börjat få mig att börja reflektera mera över döden och på ett annat sätt än tidigare, framför allt min egen, och hur den kan påverka honom. Jag har aldrig tänkt tanken förut att det kan finnas en människa som inte tror att det går att leva utan mig. Kärleken och rädslan är starkare än något jag tidigare har känt. Så även tacksamheten över att få vara mamma till den här djupa lilla men starka och grubblande själen…
Trots min andliga tro så har han fått mig att fundera över praktiska detaljer också. Var skulle han ta vägen om både min man och jag plötsligt skulle försvinna ur hans liv? Jag tror att meningen är att vi finns kvar länge vid hans sida, men det känns ändå som om jag kanske ska lösa eventuella frågetecken som skulle uppstå om det inte blir som jag önskar. För mitt lugn – och för hans trygghet.

Hittills har jag försökt att inte påverka min son så mycket med vad jag själv tror, men när han låg där så ängslig i sin säng med tårarna rinnande, så valde jag att säga till honom att det är bara kroppen som dör och försvinner, precis som min väns aska i vinden, men att själen lever vidare. Jag lovade honom även att jag, om jag kan, den dagen min kropp inte finns kvar längre, ska jag komma och stryka honom på kinden på kvällen – så som han själv uppfattat att hans farmor gör ibland.

Eva Storgaard


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s